Rasbo berömt

Lilla Rasbo (där jag växte upp) i medierna! Tydligen har man hittat en riktigt gammal katt där.. :) Notis från GP som jag såklart var tvungen att MMS:a till mamma direkt. :D

Billigt skräp

Jag får mailutskick från Hemköp eftersom jag är medlem hos dem, och senaste utskicket visade några varor som de har medlemserbjudanden på. Sicket skit! Det är bara socker och megaraffinerade kolhydrater alltihop (förutom flundran då). Billigt skit som ger insulinracet i kroppen en fet skjuts. (Hehe)

Spana in Hemköps utskick. Godis, glass, juice, chokladdryck, riskakor.. Eeek! Inte undra på att man riskerar att bli tjock för a) sånt här skräp är ju gott! (tycker iaf jag..) b) det säljs överallt och c) det kostar knappt nåt.

Blev lite irriterad igår också när jag var inne på Netto och skulle köpa vispgrädde (har det i téet nu, för sedan jag provade det kan jag knappt med att ha blaskig mellanmjölk i längre..). Tog en 5dl-förpackning från Skånemejerier men såg när jag stod i kön till kassan att grädden bara innehöll 36% fett. I vanliga fall innehåller vispgrädde 40% men här hade Skånemejerier öst i något stabiliseringsmedel för att grädden skulle hålla längre och så vips var det massa kolhydrater i. Okej att man fattar att bröd inte är bra, när man ska hålla ner kolhydraterna, men grädde liksom. Sneaky, very sneaky. Hämtade Arlas grädde istället, den hade inget tjafs tillsatt. Men Netto hade iaf ett bra pris på favorit-skinkan som jag jämt köper (dyr är den..) så jag köpte 12 paket och 2 paket grädde och kände mig lite som ett freak i kassan när jag radade upp min psykopatkorg. Skitsamma, nöjd blev jag iaf! :)

Jag, en knegare.

Regnet öser ner ute på den skitiga snön, jösses vad trist det ser ut, såhär första dagen i Februari månad (men hurra för att Januari är slut, yay!). Jag fryser som en tok på kontoret här där jag sitter, är nog på min 8e mugg pepparmint-te idag, det är tur att jag inte dricker te med koffein i för då hade jag fått överdos vid det här laget.

Känner mig allmänt grå och trist och trött idag, känns inte roligt alls. Känner mig stressad av att jag ska på föreläsning ikväll på Kognitionskursen, så jag skippar nog den. Funderar på att skippa kursen överhuvudtaget faktiskt. 2 kvällar i veckan med föreläsning och 4 hemtentor innan Maj känns lite övermäktigt nu när det är full rulle på jobbet och då jag vet att jag kommer resa hit och dit. Så jag tar nog och skrinlägger min studiedröm, återigen (har ju ändrat mig om kurser förut, om man säger så).

I teorin är jag alltid så peppad inför en kurs men när det krävs ett riktigt commitment i tid, då blir jag bara stressad. Den där fina bilden av mig själv som en engagerad och flitig student realiseras aldrig, det har den aldrig gjort. Kanske borde inse min begränsning på det där området en gång för alla, alla ÄR inte gjorda för traditionella studier. Jag får fokusera på jobbet och hälsan och att hinna träffa min fina sambo istället, det är viktigare än poäng i något studiesystem (som jag väl egentligen inte har nytta av, om jag ska vara ärlig, annat än för att boosta mitt självförtroende). Kan ju även rada upp körkortsprojektet och bröllopsplaneringen som ytterligare saker att dona med.

Jag har ju nu kursboken, som jag faktiskt funderar på att läsa ändå för den var riktigt intressant när den väl kom igång och kom förbi det knastertorra inledande terminologikapitlet. Men det finns många böcker inom området som är skriven på ett roligare och mer populärvetenskapligt sätt, ska leta upp lite såna istället, behöver inte vara så dödsallvarligt. Jag är nog helt enkelt bara mer intresserad av att läsa lite om kognitionsvetenskap och hur hjärnan funkar, behöver kanske inte nödvändigtvis skriva tentor på det hela.

När ska jag lära mig att ge fasiken att söka universitetskurser? Jag hoppar alltid av dem förr eller senare (oftast förr). Att jag har så svårt att släppa mitt akademiska misslyckande från när jag var i 20-årsåldern.. Borde jag inte kunna glädja mig över att ha boostat min karriär istället? Har ett superkul och utvecklande och utmanande jobb, DET borde väl kunna kompensera mitt mindervärdeskomplex när det gäller akademia? Jag vet ju att jag inte är dummare än någon annan, bara för att jag inte har en fin examen och en hel drös poäng. Jag ska fundera på det.

Post-val-depp

Ja vad fan säger man.. Min nöjdhet över att Alliansen fick sitta kvar (om än som minoritetsregering, om de inte lyckas flirta över Miljöpartiet till sig) överskuggas ju drastiskt av att Sverigedemokraterna fick sånt stöd av så många av svenskarna, man blir ju fan mörkrädd. Igår på valvakan så såg man hur de testosteron- och segerrusiga Sverigedemokraterna vrålade och jublade när deras partiledare skulle hålla tal och stämningen var mer lämpad för en spritfylld fotbollssupporterklubb än en politisk valvaka och det var så man fick en klump i magen av oro. Ofattbara 5.7% av de som röstade i Sverige håller då alltså med det här illa förklädda nassepartiet som verkar ogilla alla som inte är vita, svenska arbetande män. Skrämmande.

Champagnen, som vi tänkt fira Alliansens seger med, förblev av förklarliga skäl oöppnad igår natt.

Tänkvärt

“Finish each day and be done with it. You have done what you could; some blunders and absurdities have crept in; forget them as soon as you can. Tomorrow is a new day; you shall begin it serenely and with too high a spirit to be encumbered with your old nonsense.”
– Ralph Waldo Emerson

sunrise

Tuuuuuuut!

Första måndagen i månaden och då tutar tutorna loss i städerna och jag undrar som vanligt vad man ska göra om det någon gång skulle tuta utanför ordinarie testschemat. Har några vaga minnen av uppmaningar om att stänga fönster och lyssna på radion men vem fan har en radio nuförtiden? Jag skulle antagligen göra som en kollega sa: kolla Aftonbladet på webben, för de vet allt först. :) Twitter är ju snabb nyhetskanal också, visar det sig. När det där flygplanet nödlandade i Hudsonfloden i New York var nyheten allra snabbast ute på Twitter först, eftersom en snubbe såg alltihop och twittrade direkt – coolt! Papperstidningar känns lite utdaterade i jämförelse. Märker ofta när jag läser morgontidningen och Metro att jag redan sett i princip alla nyheter redan eftersom jag är online nästan dygnet runt. :)

Finns det bara en finit mängd variationer?

Sitter på jobbet nu i ett kontorslandskap där det sorlar lite lagom (helt OK ljudnivå just nu även för en sån ljud-hatare som mig, tro det eller ej) och jag slås återigen av något som jag förut funderat på.. Finns det bara en begränsad mängd variationer på människor? Jag har hört flera röster som verkligen låter som andra personer jag träffat förut och jag blir förvånad när jag inte känner igen personen jag hört. Det finns kanske bara en viss mängd variationer och nu börjar man bli så till åren att man hört de flesta? Samma med folks utseende, jag tycker ofta att folk liknar annat folk jag sett förut.. Men iofs, med genpoolen här i Skandinavien blir det kanske inte så stort variationsbibliotek att ta av, vad vet jag..

Men det är iaf underligt att höra en röst nånstans och tänka “Ja men det är ju han! Som rimligtvis inte borde vara här för han har inget med det här stället att göra..” och så ser jag att det är någon helt okänd person.

Underligt. :)

Tabula rasa var det

Jag har alltid, av någon anledning, älskat kalendrar. Såna i pappersform. Har ju iofs alltid gillat alla möjliga typer av skrivbordsprylar, typ block och brevpapper och sånt.. Typiskt tjejjig grej tror jag, inte bara jag som är sån, har jag märkt.

En favoritgrej har alltid varit att köpa en ny kalender på hösten, det hänger väl i från när jag gick i skolan och började nytt läsår. Älskar att botanisera bland vackra kalendrar med fina omslag. Men i år är första året sedan pytteskolan då jag inte köper någon papperskalender och det känns lite tråkigt. För numera har jag ju världens bästa allt-i-allopryl: min iPhone, och i den har jag allt i kalender- och komihåg-väg. Men ändå.. Det är något visst med en ny papperskalender, med ett helt oskrivet år med möjligheter och blanka blad. Så jag saknar det, måste jag erkänna.

Det här får mig att tänka på ett projektmöte på jobbet med en stor kund, då jag och mina 2 kvinnliga Qbranch-kollegor halade upp våra papperskalendrar för att boka in nästa möte medan de 2 männen från kunden tog fram sina telefoner (och hånade oss för våra uråldriga analoga kalendrar, såklart). Vi skaffade ganska snart efter det iPhones alla 3 genom jobbet och så dumpade vi våra papperskalendrar, det var bara att ge efter. En epok i graven.. ;)

Men snart får jag en ny iPhone, jag får trösta mig med det. :)